Fotograferandet och lärdomarna

I början av mitt fotograferande skrev jag ett slags foto-dagbok. Efter varje större fotografering tog jag ett par minuter, tänkte igenom vad jag borde ha tänkt på eller gjort annorlunda och skrev helt sonika ner det. Idag är det ganska intressant att läsa och en del saker som jag missade eller glömde bort för ett par år sedan har jag ännu inte tillräckligt med distans till för att skriva här. Kanske vi tar det senare :)

Vad gäller bröllopsfoto brukar jag ibland säga att jag nästan är något av en bröllops-koordinator, inte bara en fotograf. Anledningen är såklart att en fotograf ju samlar på sig en hel del erfarenhet genom åren.

Det kan handla om allt ifrån planering till trix och knep för att få ihop dagen på ett smidigt sätt. Om vad som är lämplig tid att lägga på t.ex. porträtt och vad man faktiskt hinner med på de antal timmar som finns till ens förfogande. Samtidigt är jag ganska lugn, tänker att det ändå i slutändan alltid blir bra. Det hänger ihop med mitt dokumentära sätt att jobba; dagen händer och jag är med.

Något av det absolut viktigaste är att planera för att saker och ting ofta tar lite längre tid än man tror. Kanske tar frisören en halv timme längre, kanske har någon glömt att ta med påsen med buketten eller så. Då är det skönt att det inte blir panik. (Note to self: lita inte på klockor i gamla veteranbilar, blev nästan sen till vigseln på Lofoten den där gången…). En gång har jag gjort en fotografering där jag upplevde att nästan allt var stressigt hela tiden och det var inte bra för någon.

Man ångrar inte de bilder som tas, men nog de där som inte blev tagna. Kanske gäller det både i livet i stort, men också bilder vid enstaka tillfällen. Fler än en gång har jag blivit lite irriterad på mig själv för att jag bara inte drog ut brudparet när jag såg att ljuset ute var typ perfekt. Det hade kanske behövts tre minuter för att få till något magiskt. Nästa gång står jag inte där och bara ser här solen försvinner bakom träden. Festen får pausa. Också en lärdom.

Andra erfarenheter har gjort det lättare att fotografera också när människorna framför kameran tycker att hela situationen är ganska jobbig och det är något jag har fått lära mig hur man gör. När jag fotograferar en familj är det ju sällan vi har träffats innan (speciellt om det är en familje-/ parfotografering), barnen är på det humör de vill och om det är hemma hos någon har jag heller aldrig sett platsen förut. För mig handlar det mycket om att gå in i fotograferingar med öppet sinne, att inte ha tänkt ut innan vilka bilder jag vill ha. Jag vägleder mina par ganska lite, utan mer i form av “sitt där” eller “gå hitåt”. Och det brukar bli bra.

Val av plats är också något som är spännande. Och lite knepigt. Kanske har man ett favoritställe ute vid havet eller i skogen och vill ta bilder där, men ljuset och vädret gör att samma plats ju kan se så olika ut olika dagar och tider. Det magiska som fanns där när man var och rekade kanske inte alls upplevs på samma sätt en annan dag. Igen: viktigt att gå in med öppet sinne. Det kanske inte blir bäst på den platsen du tänkte och såg framför dig. De här bilderna är tagna på kvällen på en strand. Det är vindstilla och folktomt och regnet har precis slutat falla och solen tittar fram, bara lite. Så klart är det en helt annan stämning här mitt på dagen när solen står högt och stranden är full med badsugna människor.

Vad som på något sätt är viktigast: tänk inte på hur du ser ut genom kameran. Var bara! Och koncentrera dig på den du har med dig.

Och ta det här med dig: De flesta brukar uttrycka innan fotograferingen att det är lite obekvämt och de flesta brukar säga efteråt att det ju ändå var lite härligt. Vila i det!

En fin upptäckt när jag scrollade genom min foto-dagbok var den här: Tänk att livet har fört mig hit. Även om jag är urkass på att sätta upp mål och tänka strategiskt och mest bara är glad och tacksam för där jag står, så kan jag bli lite stolt över mig och känna mig modig. Tack för att ni ger mig möjligheten att kalla det här mitt jobb! <3