Ålevangeliet och hönslivet

En del skulle säkert säga att jag lever i något slags förnekelse. När min Tobias imorse med hjälp av sin app skulle rapportera om antalet corona-smittade bara pallade jag inte. Jag orkade inte läsa eller höra något mer om corona, istället ville jag läsa Ålevangeliet som är ett av årets bokrea-fynd.

Livet gav mig en man som ibland vill läsa högt med mig och det var vad som hände imorse. Barnen satt bänkade och hade för avsikt att spendera dagens skärmtid redan från start, så vi fick en härlig stund, bara vi två.

Jag förstår inte hur det är möjligt att skriva en bok om ålar som griper tag i människor (författare Patrik Svensson sitter inne på en gåva), men när första kapitlet var avslutat grät både jag och Tobias för att det var så fint. Är det så här biologiböckerna borde ha skrivits för att de ska få mig intresserad?

I hönsgården är det kyckling-glädje just nu. Hönan Berit har gjort ett fint jobb med att ruva i två veckor, och den sista veckan tog Guldia (i bild) vid. Igår hörde vi pip och idag har vi hör pip, men ännu har vi inte sett något. Undrar hur många som finns där under hennes vingar! Jag har suttit där och väntat och väntat, men ännu har ingen tittat fram. Igår morse hittade vi en död kyckling som låg framför Guldia i värpredet. Det är ändå mycket liv och död med att ha höns, för sällan klarar sig alla kycklingar.

Inga och Berit!

Ännu har vi ganska mycket snö på gården, eller rättare sagt mycket is. Det är så härligt hur det smälter mer och mer för varje dag som går.

Ta hand om er!