Så märkligt allt blev

Jag märker (igen) att jag är dålig på ovisshet. På många sätt är jag en planerande och strukturerad person och mina ramar för en normal vardag rubbas lite just nu. Jag övar mig i att känna förtröstan och tar en dag i taget. Jag jobbar deltid som gymnasielärare och den undervisningen sker på distans som bäst. Det fungerar ju, men är ju samtidigt väldigt konstigt. Mitt fotograferande fortsätter som vanligt, men jag känner med alla som planerar bröllops just nu och inte vet om de kan samla sina nära och kära och ha fest. Det är märkligt med samhällsfenomen som drabbar alla, både privat och yrkesmässigt.

Jag försöker fokusera på det som är fint. Något av det finaste just nu är solen och ljusets återkomst. Jag blir alldeles glad när jag kommer ner till vardagsrummet på morgnarna och solen skiner in genom fönstret.

Pelargonerna som planerades om förra veckan mår fint och har redan börjat få små gröna blad.

Kom hem till hallongrottor idag efter jobbet. Astrid hade bakat. Sen satte vi oss i solen på altanen och drack te och smaskade hallongrotta. Livet, ändå.