Påsken 2021 är väl som alla andra högtider och lov just nu: annorlunda. Det blev och blir ännu en påsk utan kyrka och igår tittade jag på tre inspelade långfredagsgudstjänster för att komma i långfredags-feeling, men det är svårt. Jag saknar kyrkorummet och stillheten. Den är svår att uppnå hemma i soffan med tjafs om legofigurer i bakgrunden.

Vi har lite påskfint här hemma ändå. Påskliljor är ett måste (men de lever farligt för Tobias tycker de har en märklig lukt?!) och hönan Agna som helt magiskt värper godisägg är ju lika med trevligt.

Igår bakade jag en chokladkaka, den enklaste möjliga. Allt blir så trevligt med en grädde- och chokladblandning uppe på. Istället för bär blev det chokladägg. Gott! Mat är ändå livet.

Och i allt detta ligger lilla Eskil och sover. Nu har han bott hos oss i en dryg månad och han är ett så fint sällskap. Jag är glad över något som tar min tid och uppmärksamhet just nu, för även om jag vet att jag egentligen inte är drabbad av pandemin så drabbar den mig. Jag är ganska sur och min stubin som i vanlig fall är ganska kort har aldrig varit kortare. Jag är ogenerös och funderar även på att köpa en tv till vardagsrummet. Vem är jag egentligen?

Mitt i allt händer också det fina: jag har sett elva svanar med sina alldeles egna vårskrik flyga över himlen. Barnen är ute och leker i ljusa vårkvällar. Vägarna är bara och det är härligt att gå på långa promenader. Livet och värmen återvänder, också den här våren!