Säg hej till Eskil!

Jag är egentligen ingen hundmänniska, men i ett års tid har vi ändå funderat på hund. Flera i familjen ville, jag var den krassa realisten som vanligt. Under hösten har vi övat oss på att vara ute i alla väder och har märk att det var den där promenaden i skogen som gjorde att dagen ändå blev helt ok. För många år sedan läste jag att hundägare ofta klarar jobbiga årstider bättre för att man tvingas ut - på gott och på ont. Barnen är äldre, frågar ofta om vi kan ta promenader kvällstid och det ena ledde till det andra. När en bekant till Tobias skulle få valpar av den sort som vi har kikat på så slog vi till.

I ett par veckors tid har nu den här lilla fina bott hos oss:

Jag har varit så galet nervös, för jag har aldrig bott med en hund. Jag har läst massor av böcker och väntade mig det värsta (varför är folk så duktiga på att varna en innan barn och hundar kommer in i ens liv?), men det har verkligen gått så bra med honom!

Vi har ju två katter också och det är så intressant att se skillnaden mellan dem och Eskil. Han vill ju verkligen gemenskap, är som nöjdast när han får vara med. Från dag ett såg han sig som en del av vår flock och det är ju något väldigt fint med det.

Nu hoppas vi på många fina år tillsammans!