Om något som fattas mig

Den här veckan har innehållit allt på hela känsloregistret, kanske var det därför jag stupade när jag kom hem idag. Ibland är det verkligen omskakande att bara finnas till, både på gott och på ont. Ofta blir jag trött på att mina känslor inte kan stanna inne i kroppen, andra gånger ser jag det som en tillgång.

Jag saknar samtal, det goda och ärliga. Jag saknar att lyssna på ord som suger sig fast i mitt inre och samtal som inte behöver många sekunder för att landa i det som är viktigt på riktigt. Därför blev jag så glad när jag blev inbjuden till en samtalsgrupp som tillsammans ska läsa Jesper Svartviks bok Försoning och förvandling. Vi ses - ju - via nätet, så det blir ett samtal som inte är likt många andra, men vilken fin stund vi ändå fick när vi sågs i veckan! Tänk att sätta sig vid en skärm och möta en del bekanta ansikten, men också kvinnor jag aldrig har träffat förut, och prata om två begrepp som är så stora som ju försoning och förvandling är. Jag tänker att det är fint och igen kan jag bara konstatera att jag älskar kyrkan som är medskapare till så många platser likt den här.

Helg. Som vanligt händer inte mycket, men jag planerar att åka skidor med en kvinna i mitt liv som vet hur mycket vi har på banken och hur det ser ut i våra stökigaste hörn och lådor. Det blir bra. Vid sidan av det ska jag bejaka min drömma-mig-bort-sida och gotta mig ner i Sommarnöjen.