Om livet, döden och fotografierna

I skrivande stund sitter jag framför kakelugnen med en kopp kaffe. Familjen är borta och jag småjobbar, plockar fram favoritbilder som jag nån gång ska lägga ut på instagram. Och så scrollar jag förbi de där bilderna jag tog när vi från en stund till en annan åkte till vad som visade sig vara min svärfars, tobias pappas och barnens farfars dödsbädd. Det visste vi inte när vi packade oss iväg, men på plats utkristalliserades ett läge värre än vi hade trott. Barnen hade köpt lakrits till faffa på färjan, paketerat in och skrivit kort, men han förmådde inte öppna paketen, utan det var vi som satt där på sjukhuset som både öppnade och åt upp innehållet i paketen.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan att jag blev glad åt att ha bilderna från de där märkliga dagarna, fast dagarna inte är något jag med lätt hjärta tittar tillbaka på. Det är något mycket smärtsamt (och samtidigt vackert) med barn som sitter och håller sin faffa i handen vid det som blev hans dödsbädd. Nån gång kan jag tänka att bilderna kommer att vara viktiga för barnen som ju ändå var ganska små när deras faffa dog och det kanske var det jag anade när jag tog fram kameran i ett så pass känsligt ögonblick.

I våras gjorde jag en fotografering av en familj. Jag visste att en i familjen var sjuk och inte hade långt kvar och att det var därför jag blev inkallad som fotograf just där och då. Jag konstaterar ofta att det inte bara är bilder jag jobbar med, utan till stora delar människor. Många av alla jag möter stannar kvar och ibland kommer jag på mig själv med att fundera på hur just den här familjen har det. Tänk att mina bilder säkert blev bilderna med stort B. Familjen var samlad.

För egen del fotograferar jag mycket av det som jag vill minnas och spara på burk och det finns berättelser bakom varje bild. Visst, ofta är det i någon mån fest när jag fotograferar åt andra (bröllop och nya liv och så), men vi går miste om något om vi slopar att fotografera vardagen! De där bilderna som andas verklighet och äkthet har något över sig som nästan går att ta på.

Jag försöker påminna mig själv om det: att inte glömma att fotografera min egen vardag. Och då menar jag den vardag som inte är instagramvänlig, utan bara vanlig och alldaglig. Den som vittnar om stöket och den krassa verkligheten och den som är mina barns barndom.