Stora slaktardagen

Det svåraste med att ha höns är att behöva fatta beslut kring vem som ska leva och vem som ska slaktas. Det är rent makabert. Men tre tuppar i ett litet hönshus är svårt. Vi har höns för att få egna ägg, gamla hönor blir därför just gamla. Igår slaktades tre höns: två tuppar och en höna. Och vips har vi inga höns kvar ur den ursprungsflock som bodde sin första vecka i en låda i vårt vardagsrum.

Jag har suttit och kalkylerat med hur mycket blod och brutalitet bloggen tål och jag tänker att kanske ingen. Därför får den här bilden visualisera slakten: två tuppar kokandes i en stor gryta. Men jag är verkligen för att prata om obekväm slakt och om köttätande, just för att det är så knepigt med distansen till maten vi äter som är regel snarare än undantag. Och varje gång vi har slaktat höns är det med något slags andakt och stor tacksamhet som maten äts. Jag tycker om att verkligen förstå värdet av det som finns på tallriken. Att det säljs kycklingklubbor för 29 kr/ kilo är bara snuskigt.

Festmåltid på g!

Så här ser delar av flocken ut nu. En yngre förmåga har fått ta över rollen som tupp. Vi hoppas att han ska bete sig precis lika fint som vår gamla tupp, för han har verkligen varit guld.

Hönan Berit i förgrunden. Hon är en av mina favoriter i hönsväg!