Sanna och Nicklas bjöd den 7 augusti 2021 in till ett bohemiskt och lantligt bröllop på västkusten. Planen var först att ordna en hejdundrande fest, men när ett barn dök upp på horisonten planerades bröllopet om en smula. Både Sanna och Nicklas var dock fast beslutna att hålla kvar vid det personliga och ge både sig själva och sina gäster en dag att minnas. Med foton från AVVA Photography lämnar vi över ord och berättelse till bruden Sanna som berättar mer om dagen.

Så träffades brudparet

Sanna: "This is a story of boy meets girl, but it's not a love story..."
Ja, så skulle man kunna sammanfatta hur vi först träffades. Eller träffades & träffades, det var ju så att Nicklas egentligen bara träffade Sanna. Med en innebandyboll i ansiktet. (Den norrländske skyttekungen hävdar dock än idag att det inte var han, utan en styrning som fick hans slagskott att hamna rätt i Sannas ansikte... -Yeah right...!)
Inte den bästa starten kanske, då en intensiv hämndkampanj mot Nicklas därefter inleddes från Sanna och en annan innebandymedspelare. Efter några misslyckade försök att tackla Nicklas över sargen avvecklades hämndaktionen lagom till innebandyns julavslutning. Då visade Nicklas nämligen sina true colours för Sanna genom att dyka upp iklädd en hemmagjord jultröja och prata om Hernö Gin på en AW. Svårare än så var det uppenbarligen inte att få en göteborgare på fall…
Några dagar senare togs det stora steget att följa varandra på Instagram, och en vecka därpå var Facebook-vänskapen ett faktum. Nicklas var tillfälligt lägenhetslös och flög norrut till hemstaden Härnösand, så de digitala kompiskanalerna fick förmedla blandade känslor, förhoppningar och osäkerhet i några månaders tid. Tills de äntligen återsåg varandra, och insåg att de faktiskt gillade varandra på riktigt.
Så för att sammanfatta hur Nicklas och Sanna träffades...
- Det sa bara "SMACK" / Innebandybollen

Sanna: Nicklas friade till mig på en snöig bergstopp i franska alperna. Jag har alltid älskat att åka skidor, men Nicklas har varit lite mer tveksam till det så det här var första gången vi var på skidresa tillsammans. Mina föräldrar och min moster och morbror hade lånat en lägenhet i en mindre fransk bergsby, La Foux i Val d’Allos, och frågade om vi ville haka på. Så jag bestämde att det var dags, det hade ändå gått två år sen vi officiellt blev tillsammans - skulle vi funka ihop långsiktigt behövde skidåkning bli kärlek på riktigt för Nicklas med. Och vi hade en helt magisk vecka, typ en sån som händer en gång på hundra, med klarblå himmel, solsken och härlig skidåkning - nästan lite orimligt bra.
Nicklas hade åkt runt hela veckan och pratat om att hitta den perfekta ”fika-toppen”, och vi var ju med mina föräldrar så det hade inte varit så mycket ensamtid för oss, så när han på fredag morgon sa att han hittat den, gjorde kaffe i en termos och gick och köpte croissanter på byns bageri på väg till liften sa ju jag inte emot att åka åt motsatt håll som resterande sällskap. Vi tog liften upp och Nicklas ville prompt fika på en gång, men jag sa nej och ville åka några åk först, för att inte missa de nypistade backarna. Så motvilligt åkte Nicklas med mig ner igen, och jag lovade att när vi kom hela vägen upp nästa gång kunde vi fika.
Väl uppe på toppen, efter typ femtio meters stakning uppåt (under mycket klagosång från min sida - jag ville ju åka utför, inte gå uppför!) satte vi oss äntligen i snön och tog fram kaffet. Nicklas kunde dock inte sitta still, utan vankade av och an och babblade snurrigt om att ”vi är ju här av en anledning…”. Jag fattade föga, och efter varje gång han sagt just den meningen och tystnat, så fyllde jag i med nåt i stil med att ”jaa, jag bestämde ju det här lite över ditt huvud…” eller ”jaa, vi sa ju att vi inte skulle flyga så mycket mer för miljöns skull så jag förstår ju att detta är ett undantag…” osv.
Efter tredje gångens ”vi är ju här av en anledning…”, så gick han ned på knä i snön och poletten trillade äääääntligen ned för mig. I nervositeten glömde han ett av mina andranamn när han ställde frågan, men vad sjutton gjorde det?! Jag sa självklart ”Ja”, grät en skvätt och sen korkade Nicklas upp en flaska champagne som han på något vis både lyckats köpa OCH smuggla med sig upp på toppen, helt utan min vetskap. Världens bästa frieri, om ni frågar mig.

Klädsel

Sanna: Det var ju lite annorlunda att få till en ordentlig utprovning av bröllopsklänning under pandemitider, och framför allt då mina tärnor bodde i Schweiz och Stockholm. Så jag köpte hem ett gäng från olika sidor på nätet, och körde en digital provning hemma i vardagsrummet. Köpte hem bubbel, ställde upp en spegel och använde en bred sittpuff som podium, med mina tärnor med på FaceTime i messenger. Lite märkligt kanske, men väldigt roligt, och till slut hittade jag en klänning som verkligen var jag.
Nicklas var till en början ute efter en linnekostym, men efter otaligt letande (tydligen fel i säsong), och sparande av bilder på Pinterest började han växla över till att tänka tredelat - och blått! Den blå färgen bröt av mot hans marskalkers grå kostymer, samtidigt som han bar en grå väst till som plockade upp deras färger med. Han tog sedan allt till en lokal skräddare i Mölndal, som är bror till vår granne, som skräddarsydde hela hans outfit efter hans kropp.

Styling och accessoarer

Sanna: Jag ville ha en bohemisk avslappnad känsla på både styling och accessoarer. Min frisyr var en s.k. half up/half down-uppsättning med löst flätade lockar fram som ledde bak till uppsättningen. Jag bar vit brudslöja, blomman alltså, inte en faktisk slöja, som dekoration i uppsättningen. Mina örhängen fick jag av en nära vän i Australien då jag var tärna på hennes bröllop för flera år sedan, och då hon och hennes man pga. pandemin inte kunde delta kändes det extra viktigt att bära dem som mitt ”something old”.

Bröllopsplanering

Sanna: Vi hade nog inget speciellt tema till att börja med, utan var mer intresserade av att ha ”en jävla fest” och att det kändes personligt och som ”oss”. Min kusin jobbar med event, för bl.a. Stureplansgruppen, och för oss var det självklart att han skulle planera vår fest också - alla detaljer runt omkring det växte sedan fram under våra samtal och planeringsmöten. Vårt främsta mål var att alla skulle ha roligt, och i efterhand prata om vår dag och kväll som den bästa festen, snarare än att komma ihåg vita dukar, stel stämning eller någon traditionell meny med fine dining-servering. Vi kom ungefär så långt som att sätta färgtema för tärnklänningar, trycksaker och blommor… Sedan hände ju lite grejer på vägen, som gjorde att bröllopet fick skjutas upp, både en och två gånger.
Det första var att jag upptäckte att jag var gravid. Fokuset skiftade genast från fest till ”oj, vad gör vi nu?”, och vi valde att fokusera på vårt lilla ”hoppsan”-barn Amie, som dök upp sju månader senare (en månad innan planerad bf). När vi väl börjat landa i föräldraskapet, hände ju som bekant Corona-pandemin, och den ursprungliga planen om ett sommarbröllop 2020 skrotades snabbt. Men då läget började vända under sommaren, tändes hoppet om ett juni-bröllop 2021 lika snabbt, så vi tog tag i planeringen igen. Lokal scoutades, datum, vigselförättare och fotograf bokades. Sedan kom som bekant oktober 2020, och andra vågens lockdown började göra oss nervösa. När pandemi-lagarna trädde i kraft vid årsskiftet tog vi, efter att ha konsulterat med fotograf och festlokal, beslutet att flytta fram bröllopet igen - till augusti denna gång.

Blommorna

Sanna: Min moster är florist, och det var självklart för mig att hon skulle göra min brudbukett och männens knapphålsblommor. Vi skickade många bilder fram och tillbaka på Instagram för att hitta rätt känsla, form och färger till blommorna, och sedan sa jag väl i princip att hon hade fria händer. Och hon överträffade alla mina förväntningar. Det blev så vackert, hade inte ens kunnat drömma om att det skulle bli så fint som det faktiskt blev.
Blomsterdekorationer i övrigt, både på vigseln (vår hemmasnickrade bröllopsbåge) och festen, gjorde jag själv, med blomster och grönt hämtat från vår trädgård och fält och diken runt omkring.

Bröllopsplatsen

Sanna: Vi valde vår vigselplats i Änggårdsbergen redan tidigt 2020. Vi flyttade till Eklanda (vid Änggårdsbergens södra spets) i februari, och med föräldraledighetens oceaner av tid att slå ihjäl och en tre månader gammal bebis som inte sov om inte vagnen rullade, blev det många långa promenader på både tillgängliga och mer otillgängliga stigar i naturreservatet. En tidig helgmorgon var vi båda ute med vagnen och plötsligt bara öppnade sig den här platsen för oss. Vi hade passerat förut, men aldrig riktigt tittat, men där var den och det kändes självklart att det var där vår vigsel skulle äga rum. Vad var mer oss än att vara ute i naturen och skogen liksom?

Vigseln

Sanna: Vigseln var magisk! Jag trodde inte att jag var nervös alls, förrän jag började gå uppför stigen som leder upp till vigselplatsen. Plötsligt började mina knän skaka!! En sådan galen känsla, att snart vara gift med mitt livs kärlek alltså. Det hade hängt lite som regn i luften innan vi kom fram, men nästan som magi så öppnade sig molnen och släppte fram solen lagom till att låten jag skulle gå in till började spelas. Jag var superskakis och fick fokusera på att inte ramla i mina klackar hela vägen fram till Nicklas och vigselförrättaren.
När vi sedan väl stod där, och vigselförrättarens mikrofon slutade fungera mitt när hon skulle börja prata, så släppte allt. Det krävdes att något gick utanför det inövade och planerade, för att jag skulle bli lugn tydligen. Kommer aldrig glömma vår vigsel, eller att vi skrev våra egna vigseltexter, inklusive några Foo Fighters-låtrader. Allt var såå ”oss” och skulle inte göra minsta lilla annorlunda om jag fick göra om det.

Vigselringarna

Sanna: Hållbarhet och cirkuläritet är viktigt för oss, vilket är anledningen till att vi valde Norrfolks för mina ringar. De är gjorda av återvunnet guld och lab-grown diamanter. Nicklas ring består av tre nedsmälta guldringar som tillhört hans pappa, som dessvärre gått bort. Det var därför extra viktigt att han var en del av vår dag, och ringen var en stor symbol för det.

bröllopsFesten

Sanna: Dukningen var faktiskt oväntat viktig för mig. Jag ville ju uppnå lite bohemisk känsla, och hittade företaget ”In Estelles pocket” som hyr ut vintage-porslin och -glas på en mini-bröllopsmässa ganska tidigt i planeringen. Emelie-Estelle Utterberg, som driver företaget, var extremt proffsig och hjälpsam och plockade ihop helt fantastiskt porslin och glas till oss. Hon fixade t.o.m. 75 st linneservetter med så kort varsel som en vecka, då de vi hade tänkt att ha inte räckte.
Maten ville vi skulle vara god (såklart), men inte kännas styltad, och vi utgick mycket från grönt och färgglatt, och från att allt skulle gå att göras veganskt också då hållbarhet är viktigt för oss, och vi har många vänner som äter vegetariskt och veganskt. Johan Dohn på Matverket i Kungsbacka var det perfekta valet vad det gäller cateringen. Han var lyhörd, kom med egna förslag utifrån våra idéer och framför allt - levererade en helt fantastisk meny, kom ut och pratade med gästerna på middagen och höll t.o.m. ett tal till oss under middagen. Härligare människa får man leta efter.
Vi valde att servera ”sju sorters kakor” som efterrätt tillsammans med bröllopstårtan, vilka till stor del baserades på min farmors gamla recept. Hon stod mig väldigt nära och gick bort i covid ett drygt halvår innan bröllopet. För mig var det därför viktigt att hennes närvaro fanns med under vår dag. Bakade kakorna gjorde min mamma, Nicklas mamma och jag själv.
Gällande festen hade vi med en gång ju sagt att vi ville ha ”en jävla fest”, och då mina kusiner brukar DJ:a och spela live-saxofon på nattklubbar runt Göteborg var ju inte valet så svårt där. Så Felix Liljhagen som DJ och Daniel Liljhagen som saxofonist. Utöver dem hade vi även ett live-band, som kickade igång dansgolvet efter vår brudvals.

Bästa minnet från dagen

Nicklas: Vår brudvals, eller snarare första dans, var helt grym. Vi hade visserligen planerat den, men inte riktigt övat innan så det blev väldigt spontant allting. Alla gäster bildade en ring på golvet runt oss, och fick tomtebloss som glittrade i mörkret. Sannas kusin Felix hade remixat Otto Knows version av Håkan Hellströms ”Din tid kommer” till en lite nedkortad långsammare första vers, och med live-saxofoninslag innan allt exploderade i refrängen, då våra tärnor och marskalker sköt av konfettikanoner över oss och dansgolvet. Vi gick från att ”dansa vackert” till att hoppa runt som galningar och dra upp alla gäster som stått i ring runt oss med upp på dansgolvet. Det var fantastiskt, och precis såhär vi ville att festen skulle starta - med familjer och alla våra vänner omkring oss på dansgolvet.
Sanna: För mig var det viktigt med bröllopstårtan, och att vi hade ett ”cutting the cake”-moment inplanerat innan serveringen av efterrätt. Men vad gör jag, mitt i all förvirring över om vi ens skär tårtan rätt? Jo, jag tappar tårtbiten på golvet istället för att lägga den på tallriken som Nicklas håller fram. Vi båda bryter ihop av skratt, och resten av gästerna med. Kommer aldrig glömma det, för även det blev så ”oss”, att klanta sig alltid men kunna skratta ihop mitt i misären.

Såhär i slutet av bröllopsberättelsen bjuder vi även på några porträttbilder från dagen efter bröllopet från en plats
med vackert vattenfall som inte hanns med att fotograferas vid på just bröllopsdagen.

Om fotografen

Sanna: Oj, var ska jag ens börja? Angelica är verkligen en helt fantastisk fotograf, människa och vän. Vi kände inte till henne sedan innan, men när vi väl fått tipset om henne från en barndomskompis till mig, och haft vårt första digitala möte (då hon fortf bodde i Australien) var vi helt övertygade om att hon var den perfekta personen för att föreviga vår dag. Hon har en sprudlande personlighet, är väldigt lättsam och får en att känna sig väldigt avslappnad mitt i all nervositet och stress som ett bröllop kan medföra. Vi fick många bra tips som vi själva aldrig tänkt på, och litade på hennes erfarenhet och känsla för många av besluten kring bilder. Vi är så otroligt glada att vi träffade henne och att det var just hon som fotade vår dag, kväll och natt.

Tips till andra

Sanna: Gör det personligt. Tänk på vad som passar just er och vilka ni är som människor. Om ni är avslappnade och har kul för att ni gjort tillfället till ert eget lyser det igenom så starkt att alla andra också känner på samma sätt.

Fotograf: AVVA Photography
Klänning: Ida Sjöstedt
Kostym: Tiger of Sweden
Festlokal: Teaterhuset, Mölndal
Florist: Marina Brobeck, Hectors Blommor i Alingsås
Ringar: Sannas ringar kommer från Norrfolks, och är gjorda av återvunnet guld och lab-grown diamanter, Nicklas ring består av tre nedsmälta guldringar som tillhört hans pappa.
Trycksaker: Sanna Hjorth, bruden designade och printade alla trycksaker själv
Hårstylist: Amanda Hallengren, brudens bästa barndomsvän
Makeup: Ida Grimsborn, brudens kompis
Catering: Johan Dohn, Matverket Kungsbacka

Lantligt Och Bohemiskt Augustibröllop Med Vigsel I Skogen: Sanna + Nicklas