Lekfullt och kreativt bröllop fullt av glädje
Yes, då kör vi igång med årets första bröllopsberättelse och detta är ett bröllop som jag har sett fram emot att få visa upp länge! Det finns några bröllop som sticker ut här på bloggen och som visar det som jag med ord inte alltid kan beskriva när det gäller personlighet och kreativitet. Det jag vill inspirera till här på Sisters in Law är att ni som brudpar verkligen ska gå er egen väg och låta hela festen representera er som par, allt från dukning till klädseln.
Här ser ni ett par som har låtit sin glädje och lekfullhet vara den röda tråden i hela deras dag och det är en fröjd att få visa upp deras bröllop. Bakom kameran har vi Matilda Söderström och hennes andrefotograf Gino på gmkfoto. Bruden berättar också om parets dag och hur de träffades. Det är en så himla härlig love story som är SÅ värd att läsa och jag hoppas att ni tar er tid att släppa allt annat runt omkring er verkligen ta till er deras berättelse och stora dag.
Bruden berättar
Folk brukar alltid skratta och skaka på huvudet när vi berättar hur vi träffades.
På varsitt håll hade vi bestämt oss för att hitta kärleken. Han hade en dejtingprofil på nätet sedan ett halvår tillbaka och hade träffat en del personer, som han dock inte hade klickat med riktigt. Jag hade tre veckor tidigare startat upp ett konto också och eftersom jag är en person som gör saker allt-eller-inget-style så hade jag också hunnit träffa en del personer - trevliga, men inget mer.
Jag visste att jag ville ha något långsiktigt, och någon som skulle tycka om mig som jag var - därför hade jag t.ex. med en bild på mig själv i en fullsize-pandakostym. Rätt kille skulle kunna skratta åt det och tycka att det var gulligt, och inte konstigt, och redan det nålsögat skulle inte så många passera igenom resonerade jag.
En fredag fick jag ett meddelande från honom som sa något i stil med “Hej, jag gillar din profil”. Jag gick in och läste på hans profil och blev också nyfiken. Det var något med hans raka, enkla beskrivning av sig själv och sina intressen som fångade mig - det verkade så väldigt ärligt, okonstlat och rakt på sak. Nördig, analytisk, gillar att lära sig nya saker, brädspel, INTE gå ut och festa utan snarare ha ett bra samtal, cykling, bygga och pyssla - allt jag själv gillade.
Dagen efter (lördag) bestämde vi att vi skulle ses och cykla tillsammans på söndag förmiddag. Han väntade på mig med cykeln och jag kom ihåg att min första tanke var “Han är jättesnygg - vad jobbigt, jag som inte gillar snygga killar. De är alltid så ytliga” (nej nej, inga fördomar här inte). Själv hade jag håret i två tofsar, helt osminkad i cykelkläder och hjälm. Såhär efteråt har han sagt att han tyckte jag såg jättesöt ut, så det var ju tur det!
Det konstiga, och härliga, var att vi inom tio minuter kunde prata som om vi hade känt varandra sedan länge. Samma humor, samma tankar och funderingar. Samtalet flöt på utan att någonsin kännas obekvämt eller stelt, bara naturligt och nyfiket.
En timmes cykling blev till två, blev till tre. Efter att vi hade träffats i 6 (!) timmar i sträck var det som om vi hade känt varandra hela livet, samtidigt som vi bara ville få reda på mer om varandra. Jag var tvungen att åka hem och träffa kompisarna en snabb sväng men vi bestämde att vi skulle ses igen efter det.
På tåget hem avbokade jag alla kommande dejter och på träffen med kompisarna trodde de att jag hade blivit knäpp. Jag kunde inte koncentrera mig på något utan satt bara och skrev till honom på mobilen. Efter en halvtimme släppte de iväg mig, jag åkte hem och sedan kom han över.
Dagen efter åkte han hem till sig efter jobbet, packade en väska och kom hem till mig igen. Sedan dess har vi inte bott ifrån varandra.
Inom en vecka hade han fått träffa alla mina vänner, inom två veckor hade han träffat mina föräldrar, inom tre veckor hade jag träffat hans föräldrar och efter en månad träffades bådas föräldrar. Vi har varit tillsammans i lite mer än 2,5 år nu, men det känns som en livstid. Samtidigt har vi så otroligt mycket att se fram emot - en livstid tillsammans känns alldeles för kort egentligen.
Förlovningen
Första gången jag friade till honom hade vi varit ihop (och känt varandra) i drygt en vecka. Halvt på skämt, men också halvt på allvar. Andra gången friade jag igen, men han frågade mig om jag egentligen inte ville bli friad till - vilket jag i och för sig ville.
Tredje gången gillt - när det äntligen blev ett ja - var en vanlig söndagsförmiddag i soffan ett år senare, när vi diskuterade livet och framtiden. Han nämnde i förbifarten sin morfars guldring, som låg i smyckeskrinet i sovrummet och kanske skulle kunna komma till användning. Jag studsar upp ur soffan för att “bara kolla”, och när jag hade kollat klart så ställer jag mig på ett knä - i mina bästa mjukisar - och frågar en tredje gång om han vill gifta sig med mig. Ett stundens infall som äntligen blev till ett ja!
Vem säger att man bara kan fria en gång? Övning ger färdighet liksom! Efter den gången har vi friat fram och tillbaka några gånger, med blandade metoder. Senast på bröllopsmiddagen, när han frågade om jag ville fortsätta vara gift med honom resten av livet.
Då vi båda är ganska icke-traditionella ville jag absolut inte ha en vit klänning (vitt är för övrigt en sorgefärg i många asiatiska kulturer), och han ville ha en kostym som kunde användas vid fler tillfällen i framtiden. Vi ville heller inte lägga ner hiskeliga summor på något som bara skulle användas en dag. Vi ville såklart känna oss fina och uppklädda, men samtidigt avslappnade, bekväma och oss själva - något som var väldigt viktigt för oss båda.
Som kvinna och blivande brud är det otroligt mycket som “ska” fixas - manikyr, pedikyr, makeup, hår, smycken, osv. Om man tycker att det är viktigt och roligt - go for it! Jag är dock en person som aldrig målar naglarna, aldrig sminkar mig och älskar bekvämligheten i kort hår. Jag ville dock vara säker på mina beslut, och efter diverse provsminkningar, håruppsättningar och annat bestämde jag mig för att ändå bara vara mig själv. En vän lockade håret (som höll i ca 1 timme i stormvinden), en annan la lite foundation (som jag grät bort direkt) och jag hade bekväma skor i sneakerstil med ljusblå mocka som passade till både gräsmatta och dansgolv.
På min mans initiativ hade vi båda blomsterkransar i håret. (“Varför ska bara tjejer få ha blomsterkransar? Vi är väl jämställda?”), något som passade utmärkt för vårt somriga kollobröllop.
Hans italienska handsydda kostym och skjorta i samma märke var den första han provade som inte han “inte svettades ihjäl i”, som han uttryckte det. Därför blev det den, tillsammans med en handgjord mörkblå fluga i trä som han designade själv. Ett par vita tygsneakers med lädersnörning och ett matchande bälte i ljusare läder gjorde att han kände sig både fin och bekväm.
Jag började leta klädsel ca 4 månader innan bröllopet med inställningen “det löser sig, jag kan alltid hitta en fin klänning någonstans”. Jag visste att jag ville ha något i färg, gärna blågröna toner, färger som vi båda tycker om och som även går igen i min vigselring. Jag hittade en knälång blågrönturkos klänning i kraftig spets på nätet som jag tänkte skulle passa som backup. Jag ville dock matcha den med en lång tyllkjol, som jag också beställde på nätet.
Trots otaliga konversationer lyckades leverantören totalt missa färgsättningen, och när leveransen kom var det för sent att göra om. Efter några dagar med panik och ovisshet tog jag ett djupt andetag, tittade på min blivande man och sa: “vet du vad, det här duger. Det viktigaste är att jag får gifta mig med dig.” Han tittade på mig som om jag vore från en annan planet och sa: “du kan ha på dig pandadräkten, du är precis lika vacker oavsett vad du har på dig.”
Nu blev det inte panda-dräkten ändå och jag kände mig faktiskt fantastiskt vacker den dagen. Jag kände mig vacker för att jag var mig själv, jag var omgiven av nära och kära och jag fick gifta mig med min livskamrat. Den dagen spelade färgen på kjolen verkligen ingen roll - särskilt när jag sen fick så många komplimanger för min “genomtänkta” outfit. Det blev riktigt bra ändå helt enkelt!
För oss var det viktigt att både platsen, temat och dekorationerna speglade oss som personer. Dessutom var det viktigt att få så mycket tid som möjligt med våra gäster, som i vissa fall kom från andra sidan jordklotet. Därför blev vi så glada när vi hittade till kollot utanför Norrtälje - via denna blogg dessutom! Det var inte formellt, lyxigt eller pampigt, men det låg precis vid vattnet med bastu, badbrygga, festsal, storkök och boende för alla gäster hela helgen. Kort sagt - det var vår drömlokal för en härligt somrig bröllopsfest från fredag kväll till söndag morgon.
Vi älskar båda att pyssla och fixa, och ville lägga ner tid på att göra vårt bröllop till något personligt som verkligen speglade oss. Men - vi vet också hur lätt det är att stressa och ha för höga krav. Därför hade vi följande principer: att vi skulle ha kul under hela resan, att fokusera på det vi tyckte var viktigt (och inte “bara för att”) och att försöka tänka “good enough”. Det tror jag att vi lyckades med också, då vi under planeringens gång hade väldigt roligt största delen av tiden, lärde oss mycket om varandra (och om oss själva!) och ständigt kunde påminna varandra om våra principer när det blev lite hektiskt.
Vi designade och producerade alla trycksaker själva, något som krävde mycket tid, tålamod och skrivarfärg. Vi producerade personliga laserskurna texter i plywood, som prydde vigselbågen och som fanns som bakgrund till våra platser vid middagen. Alla blommor på borden och all murgröna kom från mammas trädgård, och vigselbågen byggde vi själva av björk från sommarstället.
För att inte slösa på engångsglas skrev vi även allas namn på klädnypor, som man kunde sätta på sitt glas på kvällen sen. Det gjorde att alla lätt kunde hitta till sina glas under kvällen och vi slapp slänga så mycket plastglas.
Ljusstakar köptes på loppis och lånades ihop, och bivaxljusen kom från svärföräldrarnas egen biodling. Vi köpte udda porslin och vaser second hand till dukningen, och kökshanddukar från IKEA blev fina tygservetter. Vi samlade på oss använda glasflaskor till brudskålen och fina trasmattor till altargången. Min man sydde personliga armband till oss och vårt brudfölje, som alla hade på sig den dagen. Han snickrade även ihop en ram till en glasskiva, som jag skrev menyn på och som vi sedan klädde med juteväv.
Vigseln hölls på gräsmattan vid kollot, med skogen som bakgrund och vattnet i närheten. Vi ville ha en varm känsla med gäster som verkligen var närvarande i stunden, och hade därför i god tid upplyst om att vi ville ha ett så kallat “unplugged wedding”, dvs. mobil- och kamerafritt. Vi hade budgeterat för både en fantastisk fotograf (och en grymt bra andrefotograf på köpet också) och två grymma videografer som skulle dokumentera dagen, så att gästerna inte skulle känna att de behövde föreviga varje ögonblick och kunde slappna av och bara vara i nuet.
Det ledde till att vi fick en fantastisk vigsel, omringade av leende och tårögda ansikten istället för en massa skärmar - helt oslagbart!!! Att alla stod i en halvcirkel runt oss gjorde att det blev en ännu mer nära, personlig känsla. Vi hade en fantastisk vigselförrättare som skapade en oerhört personlig, känslofylld ceremoni med tårar, skratt, allvar, humor och överraskningar, och vi är verkligen evigt tacksamma för hans insats.
Vi hade överlåtit till våra talangfulla vänner att välja och framföra både in- och utgångslåt, och vi hade aldrig kunnat föreställa oss hur otroligt bra det blev! Ingångslåten var en instrumental version av “Kärleksvisan”, med motiveringen: “För oss genomsyrar det hur brudparet ser på varandra. De går bredvid varandra, stöttar i allt. Är närvarande i allt. Och de älskar varandras olikheter och egenheter”. Jag tappade det totalt när vi öppnade dörren från stugan, tog våra första steg till musiken och såg alla leende ansikten vänta på oss. Resten av ingången blev det hejdlöst gråt blandat med ren glädje.
Vi dansade ut från vigseln till Avicii:s “Wake me up”, en helt fantastisk avslutning. Våra vänner motiverade det såhär: “Vi ville ha någonting glatt, frigörande, lekfullt. För oss är just det lekfulla något som symboliserar hela brudparets vardag och personligheter. De känner båda att de hittat hem med varandra. Och de sätter ut på en resa tillsammans."
“All this time I was finding myself, and I didn’t know I was lost…. Guided by a beating heart Don’t know where the journey will end but I know where it starts... Love is the prize.”
När vi väl kom in i stugan samlade vi oss kort och gick sedan ut på trappan där gästerna väntade med såpbubblor, wedding wands, lavendel från trädgården och blomblad. Varför ha less is more när man kan ha more is more liksom? Efter det blev det kramkalas, mingel och gruppbilder utomhus innan middagen.
Bästa minnet från dagen
Det är svårt att välja mellan så många vackra minnen, men det starkaste var nog när vi öppnade dörren från stugan där vi väntade innan vigseln, och såg alla leende ansikten vänta på oss. Det var så stort att förstå att alla vänner och familj var där för vår skull, som hade rest från bl.a. Hong Kong och Nya Zeeland för bröllopet. Att plötsligt förstå att man var omgiven av så mycket kärlek var nästan för mycket att ta in.
Om bröllopsfotografen Matilda Söderström
Vi visste när vi bokade datum (1,5 år innan bröllopet) att grymma fotografer blir uppbokade fort, så fotograf var det första vi började leta efter. I början föll vi för hennes stil - naturligt, dokumentärt, tidlöst, personligt och äkta. Hennes portfölj och hemsida gav oss intrycket av en avslappnad, jordnära och lugn person vars bilder fångade glädjefyllda, riktiga ögonblick på bröllop, inte bara snygga uppställda poser i lyxmiljöer.
När vi träffade henne föll alla andra bitar på plats. Matildas värme, lugn och professionalism gjorde att det kändes som att lära känna en vän. Hon bryr sig verkligen om sina brudpar, är fullt närvarande och alltid mån om grymma resultat. På själva bröllopsdagen lyckades hon med konststycket att inte synas, men samtidigt få med så många fina ögonblick på bild.
Att välja Matilda som fotograf är en av de bästa beslut vi har tagit. Hon är en fantastisk person på så många sätt och vi är så tacksamma att vi har fått arbeta med och lära känna henne.
Tips till andra som planerar bröllop
Tänk igenom vad som är viktigt för er. Det finns mycket man “bör” ha på bröllop, men man måste bara ha tre saker egentligen: varandra, en vigselförrättare och vittnen. Allt annat är helt upp till er.
Gäster är vuxna människor (oftast) och kan klara sig själva. Alla skapar festen och stämningen tillsammans, så oroa er inte för det!
Släpp alla krav och förväntningar på bröllopsdagen - lättare sagt än gjort, men försök! Det kommer alltid vara något som går fel eller inte går som förväntat. Inget av det spelar roll i slutändan - satsa på att vara närvarande i stunden istället.
Se till att dokumentera. När bröllopet är över, då har man kvar varandra, ringarna och minnena. Minnen bleknar med åren, men foton och video gör inte det, vilket är varför vi prioriterade det så mycket. Och skriv en lista till fotografen på vilka ni vill ha med på gruppbilder, och avsätt tid till det. En dag kommer några av era nära och kära inte finnas längre, och då är sådana bilder ovärderliga.
Överväg mobil- och kamerafritt under vigseln. I vårt fall gav det fullt närvarande gäster, att vi bara såg leende ansikten istället för kameralinser och en känsla av här och nu som satte tonen och höll i sig resten av dagen och kvällen.
Börja i tid, skriv listor och tänk igenom. Ta saker pö om pö så blir det inte så stora beslut och så stressigt på slutet. Det var guld värt i vårt fall med sista-minuten-avhopp, ostadigt väder och klänningspanik två veckor innan.
Vårt allra viktigaste motto under hela planeringen var: ha roligt! Resan är en del av upplevelsen och vi ville ha så roligt som möjligt tillsammans under hela processen. Vi var noga med att hela tiden stämma av med varandra, och om något blev för jobbigt eller komplicerat så tänkte vi om och skalade ner. Det gjorde att vi ser tillbaka på planeringstiden som ett härligt projekt med många glada minnen som förde oss närmare varandra.
Ok, en bonus! Det ÄR ok att bli stressad och ha panik över bröllopet. Det händer alla att man har konflikter kring planeringen, ansvarsfördelning och annat. I de stunderna fokuserade vi på att kommunicera, förstå varandra och vara snälla.
Vi tackar för dessa tips och hela den underbara berättelsen, och avslutar årets första bröllopsberättelse med en kort film från videograferna FilmUs.
Fotograf: Matilda Söderström
Andrefotograf: Gino på gmkfoto / @gmkfoto
Videografer: FilmUs
Catering middag: Grannköket Catering
Glassbuffé: Fryst
Blommor: brudens mor och Nathalie Carlsson
Brudens klänning: ASOS
Brudgummens kostym och skjorta: Daniele Papa
Brudgummens fluga: BeWooden
Trycksaker och dekoration: brudparet
Plats: Storholmens sommarkoloni, Norrtälje
